Bilder i elden
Skådning | Yttre och Inre | Bilder i Elden | Tålamod och Experiment | Intuitiv Glimt
Tattwa och Symbolskådning | Tarot och Symbolskådning | Spådomsspegel
Skådarens sinne vänder sig så bort från sina nära omgivningar och försätter skådaren i ett tillstånd där han eller hon först upplever intressanta, märkliga dagdrömmar. Om det inte existerar någon som helst förbindelse med omvärlden, hävdas det att man i tillägg kan komma in i ett underligt tillstånd som ”inte är av denna världen”.
De flesta som har stirrat in i glöd, har upplevt den enklaste formen av beskådning. Vi har stirrat in i de varma kolbitarna, känt oss avslappnade och sömniga och började se ”bilder i elden”. Ett rött och svart kolstycke omgett av en slöja av grå aska ser ut att likna ett människoansikte. Andra kolbitar börjar ta form av en båt eller en deformerad tekanna. Det är början på en process som några hävdar gör oss i stånd till att få en glimt av förtid och framtid.
Det sägs att glimten först är otydliga, som om de blir sedda ”genom ett mörkt glas”, men efter en tid kan de bli nästan skrämmande verkliga. Då ”ser” man inte bara bilder, men man känner att man är en del av dem. En sådan upplevelse är något helt utom det vanliga, något den amerikanska journalisten W. B. Seabrook avslöjar i sin historia om en kvinna vid namn Nastatia Filipovna, en rysk emigrant bosatt i New York.
Nastatia – som verkade överbevisad om att hon var synsk, och som antingen hade en välutvecklad fantasi eller ett medvetande som lät sig frigöra osedvanligt lätt – hade experimenterat med beskådning av objekt en tid och använt den klassiska kristallkulan som sitt fokuseringsobjekt. Hon stirrade in i kristallkulan tills hon kom in i det som troligtvis var ett självhypnotiskt tillstånd, där hon fick några, milt sagt, väldigt livaktiga drömmar. Dessa drömmar var mycket obehagliga. Hon upplevde att hon nästan hela tiden var klädd i skinn och att hon befann sig i ett slags primitivt nomadläger, där hon var upptagen med att flå och skära upp nyslaktat vilt.
Seabrook föreslog att hon kanske skulle uppleva något mer intressant om hon använde ett av hexagramn i I Ching i stället för en kristallkula för att uppnå det mentala ”tråkighetstillstånd” som kan få hjärnan att skåda inöver i sig själv.
Nastatia tyckte det var ett bra förslag och beslutade sig för att prova det. Hun valde ett tillfälligt hexagram genom att använda ”pinnar” gjorda av sköldpaddsskal. Därefter utförde hon experimentet i närvaro av Seabrook och två andra åskådare i ett halvmörkt rum i en lägenhet i Greenwich Village. En intressant poäng var att hexagramt är knutet till föreställningar som har med ”förvandling” att göra.
I nästan tre timmar koncenterrade hon sig uteslutande om hexagramt genom att se det för sig på en dörr, men utan att något hände. Så gick dörren till slut upp, och Nastatia kände att hon rörde sig genom den. Hela tiden pratade hon högt och meddelade sina känslor till åskådarna. Hon hade på sig en tjock pälskappa, som dolde kroppen helt. Först stod hon, så sprang hon på alla fyra i djup snö … det var så vidunderligt. Till Seabrooks och de andras stora förvåning började så den vackra Nastatia plötsligt att ”dregla och skälla som en varg”.
Den ene av männen i rummet försökte få henne ut av trancen genom att slå henne i ansiktet. Hon reagerade med en rasande morring och försökte bita mannen…
Nastatia blev till slut hämtad tillbaka till verkligheten med hjälp av luktsalt. Hon mindes ingenting utom från början. Hon var i psykologiskt förstånd blivit förvandlad till en varg
Eller blev hon det? Kanske, men Seabrook var känd för att smörja tjockt på när det gällde sådana experiment. De fick misstänkligt ofta ett förbluffande utfall. Jag har därför en stark misstanke om att historien om Nastatia tillhör denna kategori av fantastiska överdrivelser av sanningen. Nastatias existens och hennes interesse för kristallskådning är väl dokumenterat, men jag tvivlar ändå inte på att hon bara ”såg” en varg. Och om hon verkligen kände att hon var en varg, är det mycket som talar för att hon var medveten om sina handlingar hela tiden.
Detta är på grund av att alla pålitliga rapporter från personer som har upplevt liknande medvetandetillstånd efter att ha experimenterat med kristallskådning, hävdar att en del av dem hela tiden är medvetet på plats, som om de ser sig själva utifrån. De säger att det känns som att vara skådespelare i ett teaterstycke, och att åskådarna – eller medvetandet – sitter på den andra sidan av rampljuset.
Om du önskar att experimentera med beskådning, antingen det är med hjälp av kristallkulor, I Ching-hexagram eller något annat, så behöver du inte vara rädd för att bli förvandlad till ett vilt djur, som går till angrepp på alla i närheten. Alla som uppriktigt tror – som Nastatia kanske gjorde – att de har upplevt att bli förvandlade till ett djur som följd av kristallskådning, har större grund att söka psykiatrisk hjälp än att betrakta sig själv som ett psykiskt geni.