Wiccaning
En Wicanning välkomnar ett nytt barn till det förbund som föräldrarna tillhör. Denna ritual kallas också Paganing, namn-ceremoni eller Dedikation, ritualen binder inte barnet till Wiccansk religion. I stället är avsikten att söka Fruns beskydd för och välsignelse av barnet, meddela föräldrarnas lagliga och/eller hemliga namn på barnet, och introducerar barnet för församlingen genom ett muntert firande.
På så sätt liknar en Wiccaning ett dop i den katolska kyrkan; ändå är det inte det samma som ett religiöst dop.
Wiccans har starka känslor för det fria valet, speciellt religiösa val, och denna frihet sträcker sig också till deras barn. Paganisternas barn kommer som oftast att bli uppfostrade efter föräldrarnas tradition, men kommer också att bli gjort bekanta med andra vägar som del i deras religiösa instruktion. Vid puberteten, eller kort efter, får vanligtvis barnet ett val mellan att dedicera sig till Guden och Gudinnan, välja en annan religiös väg, eller förklara att det inte kan göra ett val ännu.
Barnet välkomnas fortfarande i barnens cirklar om det vill, men många deltar i de vuxnas cirklar fram tills att de är klara att välja väg. Ideellt ska hela församlingen, och faddrarna (om föräldrarna vill utse sådana) skapa en beskyddande cirkel av kärlek, stöd och vägledning runt barnet. Barnet blir lärt att det kan vända sig till vem som helst i församlingen för hjälp, och faddrarna står förberedda att ta över föräldraansvaret om något skulle ske med de riktiga föräldrarna. På detta sätt växer barnet upp med säkerheten av kärlek och stöd runt sig.
Detta är som sagt i en ideell situation. I verkligheten försöker många paganister att nå detta, men inte alla klarar det. Många är rädda för att öppet praktisera sin tro med sina barn, eller ens lära barnen om den. Om barnen säger något till fel person på vissa ställen i världen, är det en viss risk för att man har barnavårdsnämnden på dörren ganska snabbt.