Begravning
Del 1
Vi har för en tid mist en av våra kära. Och vi känner alla förlusten. Men det är endast för en tid, och vår sorg kommer att försvinna. Det finns en grund för att vara här, och en för att fara. Den Andra Sidan, Ställena Hädan, är varma, behagliga och vackra med allt ont borta och ung på nytt. Det finns en grund för att fara, när meningen med detta liv är uppfylld.
Vi måste alla resa hädan för att ta en paus, att vila och vänta på våra kära. På en plats långt från denna världs bekymmer, med ny lycka och förnyad styrka. För att dö är endast ett sätt att glömma, en sorts vila, en väg tillbaka till den Eviga Källan, eller hur man nu ser det. I den gamla lärdomen sägs det:
”Klädd i en ny köttlig förklädnad,
Föder ännu en moder.
Med stadigare lemmar och klarare hjärna,
Tar den gamla själen fatt på vägen igen”.
(Om någon vill säga något, eller läsa en dikt, kan de göra det nu)
Del 2
Liv och död är ett, som älven och sjön är ett. För vad är det att dö, om inte att stå naken i vinden och smälta i solen?
Vad är det att sluta att andas, om inte att frigöra anden från dess ändlösa tidvatten? Så att den kan stiga upp, expandera och söka sina Gudar ohindrat?
Endast då du dricker från stillhetens älv
Ska du verkligen sjunga.
Och när du har nått fjälltoppen,
Då ska du börja klättra.
Och då Jorden har gjort fordran på dina lemmar, då ska du verkligen dansa.
(Här är ännu en möjlighet för att säga något)
Del 3
(Detta läses medan kistan avlägsnas från rummet och tas med till graven/krematoriet)
Stå inte vid min grav och gråt,
Jag är inte där, jag sover inte.
Jag är tusen vindar som blåser,
Jag är diamantglimten på snön.
Jag är solen på moget korn,
Jag är det mjuka höstregnet.
Då du vaknar i morgonens stillhet
Är jag det snabba löftet
Av tysta fåglar i cirkelflykt.
Jag är stjärnorna som skiner om natten.
Stå inte vid min grav och gråt.
Jag är inte där. Jag dog inte.