Historia
Häxflaskor | Historia | Urspringliglig Användning | Moderna Versioner | Häxflaskerecept
Historien går tillbaka flera hundra år till 1500-talet. De användes aktivt i några hundra år, på samma tid som de värsta häxjakterna pågick. Efter den här perioden avtog bruken. Den sista, historiska häxflaskan blev funnen i en stuga, som blev byggd på mitten av 1800-talet, i Pershore, Worchestershire (UK).
Själva flaskan som blev använd till häxflaska under 1500- och 1600-talet, var en tysk stenflaska som kallades ”bartmann” eller ”bellermine”-flaska. Liknande flaskor blev producerade i Nederländerna och Belgien. Tekniken blev inte fullkomlig i Storbritannien innan ca 1660. Därför var sådana flaskor ovanliga där.
Flaskan fick sitt namn från en kardinal kallad Bellarmino efter att häxflaskstraditionen redan hade börjat. Flaskorna hade en rund ”mage” och var dekorerade med ansiktet till en skäggig man med strängt utseende. De hade också en medaljong av stiliserade blommor eller naturligt bildspråk.
Trots att flaskorna hade varit i produktion länge i Tyskland, före Bellarmino – som var mot reformationen kom på banan, fick flaskorna hans namn, som en satirisk kommentar. Han liknade på den typiske skäggige mannen på flaskan. Senare fick den skäggige mannen på flaskan representera djävulen, som passade gott på en häxflaska, då alla häxor troddes vara allierade med djävulen. Glasflaskor blev också använda, men de var aldrig lika populära.
Gamla häxflaskor innehöll saker som böjda järnspikar, människohår (huvudhår och könshår) och urin. I gammal folktro har man länge sagt att urin var en viktig ingrediens, men man har sällan funnit flaskor med urin i. Alla flaskor som hittades i England, och testade, testade dock positivt på urin. Andra traditionella saker, var små ben, törnen, nålar, träbitar och, några gånger hjärtformade tygbitar.
Flaskorna blev oftast nergrävda under eldhärden. Andra placeringar som användes var under golvet (i jorden där), och ingipsade i väggar. Eldhärden är, från en magisk åsyn, en riskabel plats för att den har en direkt koppling till himlen över. Man trodde att häxornas förbannelser, eller till och med häxorna själva i förändrad form, kunde komma in genom eldhärden. En annan säkerhetsrisk var dörröppningen, för dörrar öppnas och stängs flera gånger i löpet av en dag. Därför blev sådana flaskor ofta nergrävda under eldhärden eller gömda nära dörren.
1 Oxoniana , vol. i. s. 232, berättar hur flaskan fick sitt namn: ’One of the Fellows of Exeter (College), when Dr Prideaux was rector, sent his servitor, after nine o’clock at night, with a large bottle to fetch some ale from the alehouse. When he was coming home with it under his gown the proctor met him, and asked him what he did out so late, and what he had under his gown? The man answered that his master had sent him to the stationers to borrow Bellarmine, which book he had under his arm; and so he went home. Whence a bottle with a big belly is called a Bellarmine to this day, 1667.’